Ni vet känslan då livet bara flyter på och plötsligt händer det något som gör att man pausar, andas, andas djupare. Sen infinner det sig en stillhet. Ett behagligt lugn.
Jag fick ett samtal att min bror är på sjukhuset – vi vet inte hur illa det är men han är på IVA.
Efter vi lade på så var det som att jag hamnade i en tids loop. Allt blev bara stilla. Tyst och lugnt. Mina tårar rann tyst ned för mina kinder. Andas. Andas i hela kroppen. Tillåta känna.
Ni som känner mig vet att det sällan är lugnt och stilla och framförallt inte tyst.
Nu i skrivande stund vet jag att allt har vänt och han svarar bra på medicinen så reflektionerna kan komma utan att det gör något.
Jag drog idag ett kort till kollektivet men det kunde lika gärna varit till mig.
Vår tid här kan vara kort. När den tiden är slut så är den. Din själ lämnar jordelivet och vi andra är kvar. Din kropp lämnar vi tillbaka igen till moderjord. Vackert och enkelt.
Att inte ta tillvara på möjligheterna, den tiden vi har – är faktiskt sorgligt.
Vi finns här och nu och om du har så bråttom att du inte hinner stanna och säga hej så bör du. Andas, andas, andas – ta dig tiden för du vet inte – du vill inte stanna kvar här med ånger och sorg. Det eviga ältandet som inte leder någonstans.
Ta dig tiden att ringa det där samtalet, att hälsa på.
Tänk att det lilla du gör för andra kan vara världen för dem.