Jag försöker vara modig.
Stå upp för mig, mina mål och drömmar. För många kanske det är enkelt men för mig är det svårt. Mycket lättare att bara göra som andra säger och kväva mina egna önskningar och drömmar.
Jag har blivit en följa strömmen person, inget fel med det om det är den du är. Jag är inte det. Jag sticker ut, tar plats och de senaste åren har jag fått skamkänslor då jag gör just detta. Så nu tar jag och blundar, hoppas och håller andan för att se vad som händer.
Rösten i mitt inre säger vad kan hända? Vad är så farligt med det? Gör det!
Det känns som att jag levt i ett vakuum. Gissar det blir så då man inte lever livet fullt ut.
Jag känner att jag kommer ta plats och att det är okej. Jag behöver inte göra om mig för att passa andra, gillar de inte mig som jag är så får det faktiskt vara.
Mina vänner säger att såhär var du inte förut – Du tog plats, skrattade, testade och ibland fick man dra i handbromsen och säga pausa. Vad har hänt med henne?
Mitt svar är ganska tragiskt. Hon har jag tryckt bort i ett försök att passa in, att bli omtyckt. Min uppvakning var mina döttrar. De satt och pratade och jag fick mitt uppvaknande. Jag minns inte vad de sade men tänkte – mina barn ska veta att det är ok att stå upp för sig själv, att det är okej att vara annorlunda, att det är okej att ha en egen åsikt, att man ska drömma och gå mot sina mål.
Nu försöker jag hitta tillbaka till henne. Till den Mi som stod upp för sig själv. Så tittade på sina förebilder och tänkte, kan de kan jag. Det är nästan så att jag behöver be folk om ursäkt, för jag har nog inte varit jag fullt ut då vi träffades.
Jag träffade en shaman för något år sedan som talade om för mig att jag har en flod i mitt huvud och att jag byggt dammar för att stoppa flödet. Han sa att jag behöver släppa på dammarna innan de brister. Nu lyfter jag dammarna.
Är min resa skrämmande, absolut men det är just därför jag jobbar på Tro och Mod.
Jag känner mig levande för första gången på länge. Jag hoppas jag smittar av mig.